Jag är inge bra på att stressa mig igenom min skrivning! Men jag slänger bara upp min dag i några korta ord. Jag fick ett tips om att jag inte borde stressa mig fram i och med att det kunde leta till att jag skadade mig på vägen hem. Jag tog och gjorde det tipset till verklighet och det slutade med att min pappa fick vänta i fyrtio minuter. Men det viktigaste var väl att jag kom fram hel? I och med att jag inte fick någon respons på vilka som tänkte komma till mig på sjukhuset så vågar jag inte längre leva ett reskabelt liv,känner inte för att se verklighet i vitögat och inse att jag är ensam.

När jag väl kom fram iallafall för att hålla mig till dagen,så tränade jag tillsammans med farsan! Det var givande,jag fick än en gång inse verkligheten-jag är förbannad otränad. Tråkigt känner jag då allt blir betydligt mycket jobbigare. Man kan inte göra en armhävning,eller jo ner kommer man svårare att ta sig upp. En situps är betydligt jobbigare för mig än för en person med magrutor. Att springa går inte för att man får dåligt samvete när man känner hur magen gubbar och att lyfta vikter är helt orimligt då mina armar är som spagetti.
Men jag lovar,jag ska kämpa på!