Min vän ringer och vi bestämmer träff! En träff klockan 17.00 vilket innebär att jag måste cykla fort som fan hem för att hinna med tanke på att jag slutar precis den tiden. Hon ringer mig och säger att hon är hos mig när som helst-jag är fortfarande på jobbet. Hon frågar när jag är hemma och jag säger-vägunderlaget är bra så säg en kvart! Jag vet att räknar man sommartid så tar det 13 minuter exakt hem från jobbet,men för säkerhetsskull plusar jag på två minuter. Bra tänker jag och hoppar upp på cykeln,lagom stressad!
Karin och jag bara susar fram. Jag möts av skräck,jag inser att om några hundradelars sekund kommer jag åka rakt över en gropig ispöl! Inom loppen av dessa hundradelar hinner jag fråga mig själv om jag ska stanna eller köra. Dum som jag är bestämmer jag mig för att köra,förmodligen för att det inte skulle vara lönsamt att stanna.
Jag möts då av ett helt annat dilemma när jag flyger över denna ispöl,jag hinner undra om jag är färdig med livet,har jag gjort det jag ska,vad ska mina barn heta,vart ska jag bo men den frågan som håller sig kvar är vem skulle komma och hälsa på mig när jag ligger på sjukhuset med skallen spräckt och alla brutna ben?
Som tur var så överlevde jag,men fortfarande undrar jag vilka som ska komma,det är en fråga som jag alltid har undrat!

Luras inte av bilden,det är inte slask. Det är is!